Ja, det är ju en ganska bra fråga. Är det stress på jobbet så får jag för det mesta tunnelseende och hittar inte saker som jag annars hittar hur lätt som hellst. Eller så fokuserar jag så mycket på min egen uppgift att jag ibland blir lite osocial och fula grodor kan komma ur munnen på mig. Men annars då i livet? Jo blir jag stressad så börjar jag bita mig i munnen på insidan av läppar och kinder. Då jag har filosoferat kring vad det beror på så har dessa svar poppat upp i huvudet på mig.
Jag tål inte så stora förändringar i min vardag. Så skall jag införa en massa nya arbetsmoment i min vardag så blir jag stressad. Och då börjar jag bita mig igen. En annan anledning är att jag rusar för snabbt frammåt i livet, vill för mycket, tar åt mig för mycket. Då blir vardagen lite kaosartad och jag biter mig. Förrut när jag var yngre och blev kär då bet jag mig också. För dels trodde jag inte på att jag skulle få den jag älskade, och dels så fick jag inte ha pojkvänner för min mamma. Och häri har vi faktiskt svaret till hur det hela började. Jag var kär, fick faktiskt kyssa den jag var kär i, men blev så stressad att jag bet mig för att lätta på trycket. Nu råkade denna pojkvän bara vara i en vecka. Men det blev så mycket innre positiv stress att jag inte klarade av det. Hur skulle jag kunna hålla en pojkvän hemlig, jag som inte fick så mycket hjälp till sjuts av föräldrarna.
Att jag senare har bitit på mig själv i tid och otid har gjort mig trött. Jag vill hitta ett bättre sätt att få bukt med stress. Där händerna inte automatiskt närmar sig munnen. Så jag har hittat meditation, det hjälper en hel del faktiskt. Att kunna slappna av och tänka på inget är grymt skönt. Men jag tror också att jag måste göra fler saker som hindrar mig. Kanske är en bettskena något för mig? Eller så får jag bara se till att jag i samma veva som jag biter på mig själv stickar så mycket som möjligt. Kanske också att jag bloggar mera då. Allt för att distrahera mig själv så att det inte eskalerar.
Också vetskapen om att de få läsare som läser detta faktiskt vet om att jag biter mig hälper nog på!
2 kommentarer:
Kjære deg Leelene vennen min!
Du er ikke alene om å ha det slik.
Siden du er så åpenhjertig så skal jeg fortelle deg, jeg har hatt akkurat den samme stresssituasjonen som deg.Og det begynte i 12 års alderen. Når de voksne legger nok skyldsfølelse over på barna og også tillater at barn går for mye i sin egen verden uten de voksnes råd og kjærlige veiledning (sikkert ikke lett å være voksen heller)ja så bygger det seg opp så mye skyldfølelser og håpløshet som knuser et følsomt hjerte spesielt i pressede situasjoner og da en føler en ikke mestrer noe.
At man biter seg selv for å bli fri fra den følelsesmessige smerten en kjenner og at man straffer seg selv for å manøvrere seg ut av denne følelsen av skyld.Problemet er jo at en snur agressiviteten mot seg selv, og det gjør en jo motløs.
Jeg kommer inn i denne situasjonen om noen legger sterk skyldfølelse på meg samtidig som jeg får høre at jeg ikke er noe verdt.Spesielt når jeg har gjort mitt beste og virkelig har anstrengt meg for å hjelpe.Dette mestrer jeg ikke følelsesmessig og biter meg selv på hendene.
Jeg får en stikkende følelse av å ikke være elsket, samtidig som jeg føler jeg ikke fortjener å leve.Og dette har en som står meg nær overført på meg!! Og jeg tillater det!!??
Jeg tror det er et stort mørketall der ute av barn ungdom og voksne som plages av et slikt stress.
Mange føler at å bli elsket og akseptert er forent med det å lykkes. Det er når vi ønsker å mestre får å bli elsket at vi får slike stressproblemer, og det kan være noe som oppstod i barndommmen.
Jeg tror at for å finne harmonien med seg selv må en ha evnen til å tilgi .. ikke minst seg selv.
For hvem er vår største kritiker?
Selv har jeg vært nødt til å begynne å tenke på en ny måte. Lære meg til å forstå at den som har ansvaret for min egen helse og velbefinnende er meg selv!
Det betyr at jeg må kjøpe tid til å ta vare på meg selv, både fysisk og mentalt. Også at det er en selvfølge at jeg gjør det.At jeg ikke tillater at noen skal få makt over mine følelser og væremåte.
At jeg har en indre ro og god selvfølelse som ikke setter meg ut av spill selv om andre hever stemmen i samme rom som meg, og at jeg ikke behøver å forsvare meg.
At jeg elsker meg selv som jeg er, og at jeg er oppriktig mot meg selv! :)
Det gir meg større energi og pågangsmot, og jeg har mer å gi andre som måtte trenge meg!
Jeg er sikker på at du vil komme ut av denne 'flashpack' opplevelsen du sliter med..for det er egentlig det det er! Hver gang du blir presset opp i et hjørne så biter du deg når angsten kommer over deg igjen.
Det er en dyp angst som fører til stress!
Håper du finner noe av det jeg skriver til deg som en hjelp!
Du vil klare det!!
Lykke til min venninne <3 :)
Turid
Oj så bra svar. Ja mörkertalet över sådana här lättare självskadebeteenden är nog stort. Det är nästan bara de som skär sig i armar som får uppmärksamhet. Biter man på naglarna, biter man sig i munnen eller på något annat sätt har ett mindre påtagligt självskadebeteende som inte syns, då får man ingen uppmärksamhet. Men bara det och faktiskt inse att det och bita sig i munnen, eller på fingrarna är ett självskadebeteende, så blir det lättare. Då lättar man på skuldkänslorna, för man har ett namn på vad man gör. Jag är den första som vill ha mer öppenhet kring sådana här frågor. Och jag tror att för varje människa som på ett eller annat sätt har ett självskadebeteende så finns det en psykisk misshandel i bakgrunden.
Skicka en kommentar