Alla förstå-sig-påare jag träffat på säger att man skall schemalägga alla nya och gamla vanor. Antingen kör man fick-kalender á la Filofax, den gamla metoden. Eller så kör man google-calendar som man kan sammankoppla med sin mobil, då får man ett sms vid varje nytt block i schemat. Fördelen med google-calendar är att du slipper filofaxen i handväskan eller fickan. Och så kommer du inte lika fort undan med att inte göra det du skall. Du blir ju påmind om vad du vill göra när du själv vill bli påmind via sms. Jag har testat detta med google-calendar och det funkar till 85% på mitt liv. Kanske till och med mer de veckor jag inte har planerat in nya vanor. Det tar ju nämligen lite längre tid att känna att de är just det vanor.
Så hur skall man trösta sig då?
Jo när jag höll på att rehabilitera min rygg, efter många år med dålig kroppshållning fick jag tröst av min sjukgymnast. Nu skall du också få det. För bara vetskapen om hur vi funkar i hjärnan gör det enklare.
Bara för kroppen att sända signalerna till hjärnan om att den håller på att lära sig ett nytt mönster tar ungefär 6 veckor att få till. Ja du kan lära dig att följa med i ett jympa-pass på friskis på kortare tid. Du lär dig också rent allmänt saker ganska fort. Men att göra kopplingen mellan kroppen och hjäran så att det blir ett bestående minne tar 6 veckor. Det är efter dessa 6 veckor som resultat i form av större muskler eller känslan av bemästrande sätter in. Upplärningsfasen är överstökat. Om du fortsätter med din nya vana efter dessa 6 veckor och tiden rusar iväg tills du har gjort det i ett halvår så har du infört en god vana på lång sikt.
Nu över till min egen reflektion kring detta. Om du senare upprätthåller den goda vanan efter detta halvår och tiden bara rullar på och på och på - och du senare märker att 1,5 till 3 år har gått - ja då har du etablerat en ny livsstil. Nu finns det ingen återvändo, du mår illa utan att få leva just i din livsstil. Varför ser jag detta som den största tröst, med att det tar tid? Jo, det ger ju oss alla känslan av att det är ok att ha det motigt och jobbigt de första 6 veckorna, och att resan till ett halvår känns lång, är enbart bara helt normalt. Så igenom att hålla detta i minnet under den första tiden gör misstagen lite mindre skamfylda och pinsamma. För skall en ny vana sättas in i vardagen måste man ha en vision om hur man vill ha det och en verklighet att förhålla sig till. Visionen är ju målsättningen man sätter upp för sig själv, verkligheten är att veta hur vi fungerar rent psykiskt.
Sedan har jag också hört människor i TV (och i verkliga livet) säga att: En gång är ingen gång, två gånger är också OK men rullar det iväg efter detta med missade gånger, då är det ett verkligt problem för dig. I detta fall gäller det att lägga in den nya vanan i kalendern. Det gäller nämligen att vara lite sträng med sig själv i startfasen, annars blir målsättningen bara ännu en gång ett misslyckande. Vad som också är underbart med att vara lite sträng med sig själv är känslan av att man får kontroll över sig själv (när målet blir genomfört). Du kan inte komma undan, du bara måste göra det du vill, du mår bättre efteråt. Och det dåliga samvetet får dig att ta tag i det hela.
Gå nu bara inte omkring och ha dåligt samvete. Utan tänk på 6-veckorsregeln!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar