När jag nu inte biter mig själv och måste pysa ut stressen på annat, så biter jag på annat. Jag har verkligen skenat iväg med sötsakerna, det har blivit två dagar med fullständig delicato-frossa. Jag mår illa, känner mig hög som ett hus, känner mig yr och mår verkligen pyton av detta. Men det verkar som om jag i mitt liv behöver inse att jag antagligen är sockerberoende på riktigt. Värst blir det alltså under stressiga dagar med dålig nattsömn innan.
Jag måste alltså hitta en lösning på hur jag skall gå och lägga mig tidigare och faktiskt vara drött då jag ska sova. Och så kanske jag borde ha en månad då jag äter minimalt med kolhydrater. Detta kommer kännas jobbigt för jag litar inte helt på LCHF-dieten, den där som fettdoktorn rekommenderar. Så vad skall man göra då? Kanske ta bort hälften av de kolhydrater jag lägger på min tallrik och äta mer av grytan eller såsen. Och så kanske enbart dricka kaffe på fikan. Och så se vad som händer. Blir jag då sötsugen så skall frukten vara den enda vägen att gå.
Fast bäst av allt är nog att prata med min kvinna i kommunen. Hennes tankar, råd och vägledning brukar alltid hjälpa. Hon har nämligen hittat ett sätt att hjälpa mig som funkar bäst.
Min sambo var heller inte så dum idag. Han fördömde inte mig när jag berättade hela sanningen. Detta var nog faktiskt dagens höjdpunkt. Att kunna helt och hållet bara ösa ur sig hur dum jag kännde mig och hur mycket dåligt samvete jag hade. Och så mötas av en lång kram och mycket förståelse. Inga dumma pikar om hur jag borde gjort, inget "vad var det jag sa" och heller inget annat som kan kännas som salt i såret. Egentligen har jag världens bästa sambo. <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar