Några saker som får mig att le!

Ja, efter att ha skrivit ett klagoinlägg så måste jag väll också skriva vad som får mig att le.

1. Att det var runt 40 skator utanför fönstret på samma plats samtidigt idag. Det var riktigt mäktigt och mycket kul att se. Ibland när många individer av en och samma art samlas på en och samma plats blir upplevelsen nästan mer än dubbelt så stor. Så när man ser 40 skator känns det som 100.
2. När min sambo masserar min onda nacke och ger mig mycket kramar.
3. Glädjen över att min favoritkorrespondent på SVT överlevde ett kraftigt övervåld. Tack den snälla övre makten som räddade livet på Bert Sundström. Nu kan jag fortsätta och lyssna till hans mäktiga, mjuka röst som i alla fall får mig att vilja se ännu mer på nyheter på SVT.
4. De gånger jag står och sjunger med i A-ha-låtar och förstår att jag aldrig kan sjunga lika bra som Morten Harket, men ändå gör det för att det är så kul.
5. Att jag för runt 200 kronor fick tag i två riktigt superbra fågelböcker på bokrean.
6. Snart om mindre än 4 veckor är det ugglelysning med fågelföreningen, förra gången jag var med om ugglelyssning så kändes det som en "out of body experience". Det var som att vara med i Mitt i naturen, superspännande.
7. Mina två urgulliga råttor Bella och Maja. Speciellt Maja, hon är så snäll att jag ibland nästan gråter glädjetårar när hon myser med mig! Ja jag vet att man kanske inte borde ha en favorit bland sina husdjur, men Maja är speciell hon!

Dessa saker har gjort mig glad denna helg! Och faktiskt tyckte jag det var så roligt att skriva detta blogginlägg att det nog blir en följetång det också!

Melodifestivalen - något jag klagar mest på nu för tiden

Ja. Jag vet jag skall sluta och klaga men det går inte i detta fall. Jag klagar och klagar och klagar på denna tävling. Jag brukar älska Melodifestivalen och jag tycker att det är trevligt att SVT ger oss så bra underhållning under årets jobbigaste period. Den period just innan vintern är slut och våren tar vid. Just då behöver man glitter, glamour, äkta känslor och bra låtar att börja nynna på. Faktiskt ser jag Melodifestivalen som det första vårtecknet. Men i år är detta vårtecknet verkligen ingen strålande sol. Vad är det då jag klagar över, jo här kommer en lista.

1. Vykorten med förhörsledarna. Det är så dåligt gjort och ohumoristiskt att jag som TV-tittare sitter med dålig eftersmak långt ut i låtarna. Dessa förhören förstör faktiskt för många av de bra låtarna.
2. Peter Stormare, han må vara ett orginal och en superskådis. Men här gör han verkligen inget nytt och coolt. I Norge har man ett begrepp som heter "Att hoppa efter Wirkola" vilket betyder att hoppar man efter Wirkola så kan man lika gärna skita i att hoppa. Wirkola var superproffs i backhoppningen, alla andra fick se sig om efter silvret. Peter Stormare hoppar efter Wirkola som denna gång heter Dolph Lundgren. Varför är då Dolph så mycket bättre än Peter? Jo Dolph var out-of-character och spelade på självironi. Peter Stormare är bara sig själv, inget roligt alls.
3. Vinnarlåtarna låter så totalt 1980-1990-tal att jag nästan spyr. Ingen modern låt med bra melodi går vidare. Svenskar vill ha köttbyllar i brun sås med potatis, lingonsylt och vatten som dryck. Allt annat går helt enkelt inte an för svenska folket att gilla. Ärketypiska schlagers utan verkliga hookar går och vinner över självklara finalister i ESC. Om inte Nicke Borg eller Swingfly vinner Melodifestivalen så tror jag vi kan se oss utslagna i semin igen. Men skall vi välja schlager à la 1980-tal med tydlig känsla så blir det nog Sanna som skall vinna, det är den enda vinnaren jag nynnat lite på efter bara en genomlysning.
4. Varför går Lasse Stefanz och får en högre placering än Melody Club? Här har vi Sverige i ett nötskal, hu så skrämmande. Detta är verkligen inget vi kan ens försvara med meningen: Lasse Stefanz har fler fans i fler ålderskategorier. Ingen kan på största allvar mena att Lasse Stefanz's låt är bättre än Melody Clubs. 
5. Låtkvaliteten i år är så medelmåttig och jämntjock att ingen bra låt finns och skulle en låt vara lite bättre så råkar den sjungas av en totalt okänd sångare eller sångerska och faller ifrån av denna orsak. 
6. Melodifestivalen är inte längre en Melodifestival utan en Kändisfestival. Du röstar inte på låt eller helhet som Svensk, du röstar på kända namn som ger dig det du alltid tror att de skall ge dig. Du röstar på IKEA-låtar där det på något konstigt sätt känns som en skruv fattas.

Ja listan kan nog bli längre, men nu orkar jag inte klaga mer. Jag blir hungrig av allt klagande och får snart huvudvärk av att tänka så negativt. Men jag hoppas att detta blogginlägg gör mig mindre negativ då jag har fått spy ut min galla.

För en gångs skull kanske jag faktiskt hejar på Norge i ESC. För de har verkligen en låt som både sticker ut, är bra och har ett bra framträdande. Så blir det en dålig låt som vinner Melodifestivalen så blir jag norsk för en vecka i Maj!

Veckomålen fortsätter - vecka 9 står på glänt

Under vecka 8 skulle jag sluta bita mig själv. Jippie, jag har klarat av att inte bita mig själv på hela vecka 8. Det känns som en enorm seger. Så jag är överlycklig över just detta. Även om jag fick ta till hetsätning som ett substitut under två av dagarna, så är det i alla fall bättre att må illa fysiskt än att ha dåligt samvete kring att bita mig själv.

Men nu till nästa veckas målsättning. Denna gång får jag nog också ta till ett av de mål jag har som huvudmål under hela året. Så det blir tillbaka till frukten. Så nästa vecka skall jag inte hetsäta godis eller delicatosaker, jag skall enbart hålla mig till frukt och grönt under fikapauserna. Med undantag för smörgåsar då, det räknas som sund fika.

Så det blir att hoppa upp på hästen igen då det kommer till frukten. Det nya mantrat blir: Jag gillar frukt, jag gillar frukt, jag gillar frukt, jag gillar frukt, jag gillar frukt.........

En inspirerande kvinna - Christine Koht

Såg på NRK.no och deras hälsoprogram Puls hemsida att Christine Koht har gått ned 24 kg. Hennes utgångsvikt är ju ungefär lika hög som min vikt just nu. Detta är ju kvinnan som jag måste följa tänker jag. Kan hon kan jag. Hennes recept på sund livsstil ligger också helt i min livsfilosofi. Enkelt kan man säga att den går ut på att äta en portion mat eller godis inget mer och att kunna unna sig det man vill ha men i mindre kvantiteter. Hon tränar också ganska lite 20 minuter varje dag.

Det som faktiskt är helt fantastiskt med Christine Koth och hennes lyckade resultat är ju att hennes kropp var som många kvinnors kroppar ser ut idag. Det känns så betryggande att ha en sådan förebild, som faktiskt har gjort en resa så som många andra kvinnor gör. Att hon sedan också sänder ut signaler om att det är OK att vara människa att saker och ting tar tid. Det tog henne ett och ett halvt år att klara av enportions-målet. Men hon ville också att det skulle ta tid.

Nej, mina kvinliga förebilder skall inte komma ifrån Hollywood och vara smala som pinnar, mina förebilder skall komma ifrån verkligheten och skandinavien. Här passar Christine Koth in perfekt.

Läs artikel och se video här på Puls
Go Christine Koth-modellen!

Alltså vill jag ta en promenad de dagar jag inte tränar går det minst lika bra med 20 minuter. Det kommer mina knän att jubla över. Det kommer inte att göra ont dagen efter och samvetet blir på topp!

En bekännelse som svider!

När jag nu inte biter mig själv och måste pysa ut stressen på annat, så biter jag på annat. Jag har verkligen skenat iväg med sötsakerna, det har blivit två dagar med fullständig delicato-frossa. Jag mår illa, känner mig hög som ett hus, känner mig yr och mår verkligen pyton av detta. Men det verkar som om jag i mitt liv behöver inse att jag antagligen är sockerberoende på riktigt. Värst blir det alltså under stressiga dagar med dålig nattsömn innan.

Jag måste alltså hitta en lösning på hur jag skall gå och lägga mig tidigare och faktiskt vara drött då jag ska sova. Och så kanske jag borde ha en månad då jag äter minimalt med kolhydrater. Detta kommer kännas jobbigt för jag litar inte helt på LCHF-dieten, den där som fettdoktorn rekommenderar. Så vad skall man göra då? Kanske ta bort hälften av de kolhydrater jag lägger på min tallrik och äta mer av grytan eller såsen. Och så kanske enbart dricka kaffe på fikan. Och så se vad som händer. Blir jag då sötsugen så skall frukten vara den enda vägen att gå.

Fast bäst av allt är nog att prata med min kvinna i kommunen. Hennes tankar, råd och vägledning brukar alltid hjälpa. Hon har nämligen hittat ett sätt att hjälpa mig som funkar bäst.

Min sambo var heller inte så dum idag. Han fördömde inte mig när jag berättade hela sanningen. Detta var nog faktiskt dagens höjdpunkt. Att kunna helt och hållet bara ösa ur sig hur dum jag kännde mig och hur mycket dåligt samvete jag hade. Och så mötas av en lång kram och mycket förståelse. Inga dumma pikar om hur jag borde gjort, inget "vad var det jag sa" och heller inget annat som kan kännas som salt i såret. Egentligen har jag världens bästa sambo. <3

Ibland måste man omprioritera sin dag

Detta gäller speciellt för mig idag. Jag har sovit en timme mindre än jag borde gjort och jag är jättetrött i hela kroppen. Så jag skall nog inte träna idag. Det kommer jag bara och bli ännu mer trött av och jag vill bara hem och vila. Jag får hoppa på hästen igen till lördagens träning. Då skall jag träna hårt och länge. Nu vill jag bara hem och ligga i soffan och vila.

Ibland tror jag faktiskt man skall ta det lugnt även om man innerst inne vet med sig att man mår bäst av att träna ändå! Men man skall ju inte köra slut på sig själv så att man blir utbränd heller. Jag har i alla fall redan nästa veckas veckomål i åtanke och vet vad jag vill göra. Så jag skall nog tänka lite strategiskt så att jag orkar med träning och allt.

Men nästa veckas veckomål skall ni få reda på i söndagens bloggionlägg!

Nu skall jag hem och vila upp mig, tjolahopp!

"Slowly learning that life is OK"

Vet inte om detta ärnågot visdomsord precis, men det är vad jag gått omkring och sjunigt på. Men en sak är i alla fall säkert och det är att det passar som ett motto. Detta mottot kan stjälas av alla som någon gång har drabbats av en depression, en sjukdom eller något liknande och är på väg upp igen ur det svarta hålet. För nog är det resan uppåt ur det svarta hålet som är svårast att genomföra. Du reser genom ditt liv i uppförsbacke och hela tiden blir livet sakta men säkert enklare att leva. Det du måste tampas med nu är inte hur du mådde förrut, eller drömmen om hur det skall vara. Man måste ständigt påminna sig själv om att inte tänka på det som varit för att inte fastna i minnen om dåliga känslor. Sedan måste man påminna sig själv om att det är OK att ha en dålig dag eller en dålig vecka, men att det inte får bli mer än en vecka. Och till sist måste man påminna sig själv om att de positiva känslor man får i bröstet faktiskt inte är falska känslor utan äkta.

Det är just nu denna textrad kommer så väl till sin rätt. Det är ju faktiskt det man håller på att lära sig, att livet är OK att leva. Att det finns dåliga dagar och bra dagar och att det också är OK. Och att glädjen, vardagstrivseln och känslan av att lyckas och att våga lyckas är helt OK också. Det tar ett tag innan man verkligen förstår att det är denna läroprocess man är inne i för tillfället.

Så vartifrån kommer textraden "Slowly learning that life is OK"? Ja Google hittar låten nästan med det samma. Så varför skall jag hålla inne med svaret? Hihi, det är "Take On Me" med den norska popgruppen A-ha! Resterande verstext är heller inte så dumt att tänka på!

"So needless to say
I'm odds and ends
But that's me stumbling away
Slowly learning that life is OK.
Say after me
It's no better to be safe than sorry"

- (Paul Waaktaar-Savoy, Magne Furuholmen och Morten Harket)

Så detta är faktiskt mitt nya motto: Slowly learning that life is OK!

Veckomål vecka 8

Vecka 7 hade jag som officiellt mål at gå en promenad. Det kan jag säga att det nästan blev av. Jag gick ifrån jobbet till biblioteket, ifrån biblioteket till ett möte med fågelföreningen och ifrån fågelföreningen till busstationen som ligger granne med biblioteket. Allt i allt blev det en promenad på ca en timme, även om den blev uppdelad i 3 delar. Så hälften vunnet, eller kanske skall jag säga att jag har lyckats även om den inte blev sammanhängande.

Inoffeciellt hade jag dock som mål att bli av med en massa blanketter och det blev jag ju. Så då blev det också gjort.

Vad skall veckomålet vecka 8 vara då? Jo jag skall helt och hållet sluta med att bita mig själv denna vecka och få ta till alla mer eller mindre sjuka knep som kan finnas. Så meditation, matlagning, bloggande, läsande, stickande you name it allt är tillåtet.

En lugn fredag som blev slutet på min dåliga vecka

Igår var jag till Försäkringskassan och blev av med en massa jobbiga blanketter. Jag tror jag satt och fyllde i 5 stycken, och lämnade in 4 till som redan var färdiga. Jag har en viss fobi för blanketter, blir alltid rädd för att fylla i fel och blir så hämmad att jag många gånger inte kan fylla i blanketter själv. Tror faktiskt att de många blanketterna till Försäkringskassan gjorde att hela veckan blev förstörd. Tack och lov har jag en kvinna på Försäkringskassan som är mycket förstående och hjälpsam. Hon förstår att jag har det jobbigt med blanketter och dömmer inte mig för det. Hon till och med hjälper mig att fylla i blanketterna så att det blir korrekt. Är det helt färdigt med blanketter nu då? Nej det är en som skall gå till CSN också. Så den får jag verkligen inte glömma av här i helgen.

Om det var ett berg av blanketter som blev borta igår, så firade jag det med att se Tomorrow Never Dies, Bondfilmen alltså. Jag har sett den förr, men ville se den igen. Det var den första Bondfilm jag såg. Jag som aldrig skulle se en Bondfilm blev mer eller mindre tvingad till det då jag tycker så mycket om Pierce Brosnan. Så att se Pierce göra Bond igår var som världens enklaste trick till bättre humör. Hihi, tjejigt och fånigt va? Men det funkar alltid att se en film med någon snygging i.

Idag lördag blir det träning och Melodifestival och i morgon blir det besök av bästa vänninan. Så nog skall denna helg ge mig mycket energi och glädje så att jag blir på gott humör och orkar ta itu med alla stora som små målsättningar.

Nästa vecka blir målsättningarna lite mindre stora. Jag skall nämligen bara fokusera på frukt och att inte bita mig själv. Det är de enda krav jag skall sätta på mig själv. Mer än så orkar jag nog inte efter en sådan tuff vecka.

Sabbade fruktfikan idag för att bli på bättre humör

Jo det funkade nog ganska bra. Jag har ju som sagt var haft en ganska jobbig period bakom mig. Men mycket innre krav på mig själv, och mycket stress och ångest som följd. Jag har haft nära till tårar och kännt mig misslyckad helt enkelt. Så idag orkade jag inte hålla uppe alla målsättningar. Jag har både bitit mig själv, ätit delicatobollar och tagit det extra lugnt på jobbet. Och nog sjutton, mådde jag inte bättre? Jo!

Kanske är det så att vissa dagar måste man släppa allt, även om man vet att det resulterar i halsbränna och trötthet. Allt bara för att rädda ett hemskt dåligt humör. Kanske är det just en sådan dag man behöver, för att sätta punkt och gå vidare.

Tråkigt nog har jag ätit godsaker hela veckan. I måndags var det ju "alla hjärtans dag" och då är det ju helt OK att ta sig en fika med sin sambo. Speciellt om sambon själv har bakat och gjort allt för att fixa till en romantisk stund i soffan. Och jo då, nog blev jag gladare av denna gest och gick och la mig med en känsla av att dagen slutade i dur. I tisdags var det möte med fågelföreningen och Ringduvorna (Damernas egen grupp med studiecirkel och fika), och då är det alltid en kaka till kaffet. Sedan i går onsdag, så var jag så arg och lessen, frågade en tjej vad jag skulle ta mig till, hon tipsade mig om att äta en kaka, så jag testade det. Jag åt en kaka, gick på träning, försökte allt. Ändå gick jag och la mig med mollkänsla, kanske berodde det också på att jag fick näseblod i samma sekund som jag skulle till och somna. Inget bra slut på en jättejobbig dag. Så idag var det då dagen som jag släppte på alla krav om att faktiskt äta frukt. Det hade jag ju gjort de andra dagarna. Just nu är jag trött men på ett avsevärt mycket bättre humör.

Nästa vecka skall jag ta nya tag. Jag skall återgå till "bara frukt" som fika, jag skall ta tag i vissa andra viktiga saker också. Men fram för allt våga fråga mera och bli bättre på att lysna på råd och jobba på med målsättningarna. Nu vill jag bara ha tre dagar (Fredag plus helg) där jag kan ta det ganska lugnt och försöka älska mig själv så mycket som möjligt!

En stressigt jobbig period just nu

Jag vet inte varför det känns som så. Jag har ju klarat av sådana här perioder förr. Men kanske är det årets värsta PMS som just varit i kombination med en allt för stark perfektionist innom mig. För när jag blir som mest målmedveten så blir jag också som mest rädd för att göra små misstag. Sådana som andra kanske inte ens blir sura för att jag gör.

Som idag på köket, jag tömde ur en hink med frityrolja, inget farligt med det, den var ju kall. Jag sölar lite på tallrikskanter, inget farligt med det heller, jag fick en ny uppgift att göra som innebar minimalt med sölande. Så varför kändes allt piss när chefen var snäll och bad andra städa upp hinken på govlet och gav söljobbet till en annan? Jo efteråt i en kort död minut på jobbet sa chefen att det berodde på en stark ansvarskänsla hos mig.

Detta betyder alltså att jag har viljan till att ta ansvar och också viljan till att verkligen hjälpa till och vara vuxen och ta ansvar. Men ibland kanske detta ansvar blir till perfektionism. Och ibland blir perfektionismen ett ok för tungt att bära helt själv. Så under några veckor tror jag det blir mer råd och hjälp till att göra mindre misstag för min del. Chefen sa nämligen att han hade varit dålig i att ge mig instruktioner för att hjälpa mig att klara av saker bättre. Kanske glömde han av att jag var praktikant? Eller så var det nog mitt eget fel, jag satsade friskt och vann bara hälften i jakten på att vara perfekt.

Att satsa friskt och vinna hälften är nog ett problem som många gör. Man vill så gärna lära sig allt på så kort tid som möjligt, man glömmer av att andra har både utbildning och erfarenhet. Något som man som praktikant många gånger saknar. Så varför tar man det inte lugnt då? Ser mer vad andra gör, provar och göra samma sak? Varför planerar man inte sin uppgift bättre? Jo man är stressad, vill för mycket och tänker för lite. Stirrigheten tar överhand.

Så vad ska jag göra då? Jo jag skall nog fråga mer om hjälp, Och deffenetivt inte bli rädd för att visa mig svag ibland. Det är ju när man visar sig lite svag som man får hjälp och utvecklas. Faktiskt så är det ju när man visar lite sårbarhet som man blir mänsklig och man lär sig också snabbare att göra rätt.

Och rätt det vill jag alltid göra.

Har rättat till problemet med kommentarer

Ja, jag har hört ifrån två olika källor att det varit svårt och kommentera på min blogg. Så nu har jag troligen fixat detta, så att människor skall kunna svara på det jag skrivit!

Veckomål - vecka 7

Vecka 6 hade jag som veckomål att kunna svara "Jag mår bra" lite oftare på frågan "Hur mår du?". Hur har det gått? Jo en delvis seger. Jag svarade faktiskt på torsdagen att jag mådde skitbra när jag mådde skitbra. Och på onsdagen så svarade jag att jag mådde bra även om det var en helt vanlig dag. Så det blev inte bara det gamla vanliga svaret "jooo, då helt ok" eller en ramsa över hur jag egentligen mådde varje gång någon frågade. Detta mål måste nog ligga i bakgrunden i flera veckor så jag skall ha det som huvudmålet i de kommande veckorna också.

Vecka 7 skall också ha en promenad inräknat i sig. Så där har vi det nya målet.

Att bita sig själv och andra självskadebeteenden

Då jag har stött på självskadebeteenden i det offentliga så är det enbart de mest destruktiva beteenden som kommer i ljuset. Det är att skära sig själv i armarna, bränna sig själv på tändare eller att på något sätt helt på egen fri vilja sparka och slå sönder sig själv mot hårda föremål. Men har man ett mer subtilt självskadebeteende så som att bita sig själv i munnen, på naglarna så att det verkligen blöder, dra sig i huden upprepade gånger eller vad det nu kan vara. Ja då pratas det inte om det över huvud taget.

Men det kan ju faktiskt ligga samma problematik i bakgrunden. Som barn kan du ha fått en stark känsla av utanförskap i din egen familj. Du kan ha fått för stränga regler, eller blivit mentalt vanvårdad genom för lite regler att förhålla sig till. Så finns det ens ett uns till självskadebeteende hos en människa så kan man vara säker på att de historier man berättar om som handlar om problem i barndomen är sannorlika eller sanna. Så du som läsare, finns det någon som har en på ytan helt vanlig ovana som är ovanligt frekvent och har funnits där över väldigt många år. Startade den i barndomen och eskalerade mellan tonnåringslivet och fram till 30 års ålder? Då måste du fråga frågan: Hur kommer det sig att du har hållit på med denna ovana så länge och så intensivt? Du skall inte fördöma eller på annat sätt förminska beteendet. Men vill du hjälpa personen i fråga, så skall du tro på de hemskheter som kanske är roten till beteendet.

I mitt fall fick jag inte vara kär, jag fick inte känna mig stark och glad eller visa känslor innför min egen mamma. Min mamma tålde inte att jag hade känslor som var starka. Så igenom hela mitt liv har jag fått lägga band på allt. De gånger jag faktiskt har visat helt öppna känslor och vågat vara så sårbar eller glad jag vill vara har varit en befrielse för mig. Att hejdlöst gråta, att faktiskt kunna säga till mig själv att jag är glad eller på annat sätt sätta ord på känslor är en del i att bli frisk. Att sedan tillåta mig själv att känna som jag känner, att vara helt ärlig med mig själv är också en av de viktiga sakerna i mitt liv.

För fyra år sedan hade jag det värre, då var jag riktigt deprimerad. Nu har jag haft fyra år på mig att reflektera, gå in i mig själv och analysera hur det ligger till. Jag har fått en innre karta att orientera mig efter. Det går bättre och bättre för varje år. Men att helt få ett liv utan att bita mig själv kommer ta tid. Kanske har jag ett eller högst två år kvar. Med en innre karta att orientera sig efter, tar det ju ett par år innan man blir trygg med denna kartbild.

Fick svar på tvättstugeproblematiken

Maksinerna är som alla andra tekniska prylar, helt knasiga. Om man packar en maskin med tvätt och maskinen inte centrerar tvättens tyngd själv så kan den stänga av sig själv för att inte gå sönder. Så tvättar du en maskin med ett par jeans och en tjock ulltröja och dessa lägger sig som en klump på fel ställe så stannar maskinen. Detta problem uppstår helt oberoende på grund av hur mycket tvätt du har i maskinen. Tokigt va?

Men, det är ju bättre med en förklaring än att stå där helt ovetande om varför du inte kan tvätta din tvätt.

Hur hanterar jag stress?

Ja, det är ju en ganska bra fråga. Är det stress på jobbet så får jag för det mesta tunnelseende och hittar inte saker som jag annars hittar hur lätt som hellst. Eller så fokuserar jag så mycket på min egen uppgift att jag ibland blir lite osocial och fula grodor kan komma ur munnen på mig. Men annars då i livet? Jo blir jag stressad så börjar jag bita mig i munnen på insidan av läppar och kinder. Då jag har filosoferat kring vad det beror på så har dessa svar poppat upp i huvudet på mig.

Jag tål inte så stora förändringar i min vardag. Så skall jag införa en massa nya arbetsmoment i min vardag så blir jag stressad. Och då börjar jag bita mig igen. En annan anledning är att jag rusar för snabbt frammåt i livet, vill för mycket, tar åt mig för mycket. Då blir vardagen lite kaosartad och jag biter mig. Förrut när jag var yngre och blev kär då bet jag mig också. För dels trodde jag inte på att jag skulle få den jag älskade, och dels så fick jag inte ha pojkvänner för min mamma. Och häri har vi faktiskt svaret till hur det hela började. Jag var kär, fick faktiskt kyssa den jag var kär i, men blev så stressad att jag bet mig för att lätta på trycket. Nu råkade denna pojkvän bara vara i en vecka. Men det blev så mycket innre positiv stress att jag inte klarade av det. Hur skulle jag kunna hålla en pojkvän hemlig, jag som inte fick så mycket hjälp till sjuts av föräldrarna.

Att jag senare har bitit på mig själv i tid och otid har gjort mig trött. Jag vill hitta ett bättre sätt att få bukt med stress. Där händerna inte automatiskt närmar sig munnen. Så jag har hittat meditation, det hjälper en hel del faktiskt. Att kunna slappna av och tänka på inget är grymt skönt. Men jag tror också att jag måste göra fler saker som hindrar mig. Kanske är en bettskena något för mig? Eller så får jag bara se till att jag i samma veva som jag biter på mig själv stickar så mycket som möjligt. Kanske också att jag bloggar mera då. Allt för att distrahera mig själv så att det inte eskalerar.

Också vetskapen om att de få läsare som läser detta faktiskt vet om att jag biter mig hälper nog på!

Hjälp, tvättstugan skrämmer mig

Idag har jag tvättid. Det innebär att jag skall ner till tvättstugan. Denna tvättstuga ligger i ett eget litet hus på våran gård, och det ser ju ganska trevligt ut på utsidan. Men på insidan är det skenet som bedrar. Får man rum 1 av totalt 5 (med grovtvättrummet inräknat) så blir man orolig bara av den anledningen. Detta rummet är nämligen otursrummet. Här är det alltid en maskin som inte funkar eller som skrämmer den som skall tvätta. Idag har jag oturen att få just detta rum. Jag går ner med inte allt för glad min. Ställer mig och gör mig i ordning. Sätter på maskinerna och tänker hjälp. Skall makinen i mitten fungera över huvud taget? Skall någon annan maskin vara konstig? Ingen vet, det är som ett lotteri.

Idag låter maskinen i mitten som en katt. Jag blev glad, men då börjar maskinen intill låta som ett stålverk. Hjälp, inte ännu en maskin som skall krångla. Då det är extremt många som använder tvättstugan (kanske fler än 150 familjer) så är det en veckas väntetid på ny tid. Har man dessutom ett jobb att sköta då blir tiderna extremt få.

Nu blir tvättstugan en skräckfilm. Eller det har den ju varit ett bra tag. Man har ju ingen aning om man kan tvätta kläder, speciellt inte då man får rum 1!

Tllbaka till frukten!

Ja, just det. Jag äter frukt nu igen. Chefen tycker nog det är ganska kul att jag är så målmedveten. Och i två dagar i dag och igår så åt jag inga kakor heller. Och jepp jag är piggare. Jag har också pratat med en av kockarna om detta med frukt, och han sa till mig att kaffe också kan göra en människa trött. Så när frukten är självklar som god vana, så skall jag testa en period utan kaffe också. Men det blir nog först när hemmakaffet är uppdrucket. Annars blir det bara pengar i sjön! Sparsam skall man vara!

Att sätta upp nya vanor - vad skall man tänka på?

Alla förstå-sig-påare jag träffat på säger att man skall schemalägga alla nya och gamla vanor. Antingen kör man fick-kalender á la Filofax, den gamla metoden. Eller så kör man google-calendar som man kan sammankoppla med sin mobil, då får man ett sms vid varje nytt block i schemat. Fördelen med google-calendar är att du slipper filofaxen i handväskan eller fickan. Och så kommer du inte lika fort undan med att inte göra det du skall. Du blir ju påmind om vad du vill göra när du själv vill bli påmind via sms. Jag har testat detta med google-calendar och det funkar till 85% på mitt liv. Kanske till och med mer de veckor jag inte har planerat in nya vanor. Det tar ju nämligen lite längre tid att känna att de är just det vanor.

Så hur skall man trösta sig då?

Jo när jag höll på att rehabilitera min rygg, efter många år med dålig kroppshållning fick jag tröst av min sjukgymnast. Nu skall du också få det. För bara vetskapen om hur vi funkar i hjärnan gör det enklare.

Bara för kroppen att sända signalerna till hjärnan om att den håller på att lära sig ett nytt mönster tar ungefär 6 veckor att få till. Ja du kan lära dig att följa med i ett jympa-pass på friskis på kortare tid. Du lär dig också rent allmänt saker ganska fort. Men att göra kopplingen mellan kroppen och hjäran så att det blir ett bestående minne tar 6 veckor. Det är efter dessa 6 veckor som resultat i form av större muskler eller känslan av bemästrande sätter in. Upplärningsfasen är överstökat. Om du fortsätter med din nya vana efter dessa 6 veckor och tiden rusar iväg tills du har gjort det i ett halvår så har du infört en god vana på lång sikt.

Nu över till min egen reflektion kring detta. Om du senare upprätthåller den goda vanan efter detta halvår och tiden bara rullar på och på och på - och du senare märker att 1,5 till 3 år har gått - ja då har du etablerat en ny livsstil. Nu finns det ingen återvändo, du mår illa utan att få leva just i din livsstil. Varför ser jag detta som den största tröst, med att det tar tid? Jo, det ger ju oss alla känslan av att det är ok att ha det motigt och jobbigt de första 6 veckorna, och att resan till ett halvår känns lång, är enbart bara helt normalt. Så igenom att hålla detta i minnet under den första tiden gör misstagen lite mindre skamfylda och pinsamma. För skall en ny vana sättas in i vardagen måste man ha en vision om hur man vill ha det och en verklighet att förhålla sig till. Visionen är ju målsättningen man sätter upp för sig själv, verkligheten är att veta hur vi fungerar rent psykiskt.

Sedan har jag också hört människor i TV (och i verkliga livet) säga att: En gång är ingen gång, två gånger är också OK men rullar det iväg efter detta med missade gånger, då är det ett verkligt problem för dig. I detta fall gäller det att lägga in den nya vanan i kalendern. Det gäller nämligen att vara lite sträng med sig själv i startfasen, annars blir målsättningen bara ännu en gång ett misslyckande. Vad som också är underbart med att vara lite sträng med sig själv är känslan av att man får kontroll över sig själv (när målet blir genomfört). Du kan inte komma undan, du bara måste göra det du vill, du mår bättre efteråt. Och det dåliga samvetet får dig att ta tag i det hela.

Gå nu bara inte omkring och ha dåligt samvete. Utan tänk på 6-veckorsregeln!

Tisdagens meditation blev på onsdag istället.

Kanske blir torsdagens meditation i morgon istället också. Fast det är något konstigt med mig. Jag kunde lätt som en plätt få till meditation igår efter en dag med jobb och träning. Men när jag inte hade träning på schemat i tisdags så blev det inte av. Och idag verkar det heller inte bli av. Kanske måste jag börja ta promenader innan jag kan verkligen få in det som en rutin. Gårdagens meditation och träning verkar i alla fall ha haft viss effekt på mig idag. Jag kände mig jätteglad, otroligt på G och jag hade mindre saker att klaga på. Så kanske har meditation en större koppling till mitt mål att sluta klaga. Detta måste jag tänka på.

En annan sak är kanske också att testa och säga till mig själv att två meditationstillfällen är ett måste per vecka, men att inte fastställa helt och hållet vilken tid det skall vara på dagen. Fast jag gillar att ha det inlagt i mitt schema. Det som i alla fall är defenetivt är att jag måste äta något smått innan jag mediterar, så att jag inte störs av hungerkänslor eller ljud ifrån min egen mage. I alla fall i denna startfas som jag är inne i nu!

Meditation är i alla fall upplyftande och minst lika viktigt på den mentala hälsan som träning i det långa loppet. Jag är bara lite trög i starten av nya saker bara!

Skall jag låtsas att jag är glad?

Vissa dagar är inga roliga dagar. Man har en natt med dålig sömn bakom sig, man kanske känner sig lite stel eller så har man som tjej något med mensen att tampas med, oavsett om det är PMS eller "lingonveckan". Hur som helst man är verkligen inte i form. Det jag har märkt är att vi människor är ganska duktiga på att svara "jag mår bra" även de gånger vi inte mår bra om någon frågar oss. Har genom hela livet tyckt detta beteende är ganska falskt och därmed något jag inte gillar. Men jag förstår ju att det hör till det sociala spelet. Skulle alla gå omkring och ojja sig över småkrämpor, eller en dålig natts sömn eller vad som helst, då skulle ju ingen må bra och alla skulle bara klaga.

Men en annan tanke är den att i Botzwana så frågar de aldrig varandra "hur mår du?" så som vi gör. De frågar istället om man har sovit gott. Detta mer indirekta sätt att socialt kontrollera hur människor mår tycker jag nästan bättre om. Man kan ha sovit gott, men vara på dåligt humör eller ha småkrämpor. Man kan också ha sovit dåligt men ändå vara i bra dagsform. På något sätt känns det lättare att ljuga eller att prata sanning med frågan: Har du sovit gott?

Sedan har vi detta fenomen att säger man en lögn tillräckligt många gånger så börjar man tro på att den är sann. Jag tror det var Hitler som sa det, eller så var det Hitlers motto i livet. Hur-som-helst så tror jag att det ligger lite sanning i det hela. Går man runt och säger att man har småkräpor, att man sovit dåligt eller vad som helst som kan förstöra sin dag, så blir den förstörd. Så säger man att man mår bra, har det bra eller att man är glad - även om man inte är det - så kanske man lurar sig själv till att må bra.

Ibland har jag lust att fråga en psykolog om just detta fenomen. Varför gör vi som vi gör? Hjäper det mig personligen att ljuga och säga att jag mår bra även om jag har en helt vanlig dag utan större problem, men heller inte en dunderbra dag? Hade jag haft ett par experter som skulle svara ja på dessa frågor hade jag faktiskt haft det enklare att ljuga. Jag älskar att lysna på folk som vet något och följa deras råd. Tyvärr. Det är så typiskt oss svenskar.

Jag får nog testa Hitler-modellen i alla fall. Ljuga tills jag tror på det som sanning.

Som sista lilla notis i detta blogginlägg vill jag starkt poängtera att jag tar avstånd till allt annat Hitler har gjort eller sagt i nazismens anda.

Delicato nu igen...

Ja jag föll dit igen igår. Det var en helt ny sort som kom igår och jag var tvungen att smaka. Den var hemskt god. Sedan så har vi idag då. Jo jag föll dit igen, tog en likadan delicato-sak som igår och testade en annan sort jag inte testat förr. Allt i bästa "du måste smaka på allt"-devis. Men jag har inte helt glömt bort min kära frukt. Jag har ätit några äpplen och ett päron. Så helt dum i huvudet har jag inte varit.

Dock har det resulterat i två dagar med tupplurar och en natts dålig sömn (men det berodde nog mest på att jag fick en hostattack igår kväll).

I morgon blir det tillbaka till frukten.

Hur uppnår man sina mål?

För snart ett år sedan var jag med i en Recovery-självhjälps-grupp. I denna grupp lärde vi oss ett väldigt smart tänkesätt kring målsättninar. Detta kallades SMART. Ställ dessa enkla frågor till dig själv när du sätter upp ett mål:

S = är målet SPECIFIKT?
M = är målet MÄTBART?
A = är målet en AKTIV HANDLING som du måste göra?
R = är målet REALISTISKT?
T = är målet TIDSBESTÄMT?

Så låt oss säga att du vill sticka ett par vantar. Då skall du tänka så här. Sätt upp en tid för deadline, till exempel 2 veckor. Är detta ett realistiskt mål, kan du sticka vantar, kan du hinna det under denna tid? Är det en aktiv handling? Är det specifikt och mätbart? Om svaret blir JA på dessa frågor så är målsättningen SMART!

Smart va?

Min teori kring varför folk inte klarar av sina målsättningar i livet är att bokstav T inte återfinns i just sitt mål, eller så är tidsbestämningen för luddig. Sedan kommer bokstav S och M, målet är för luddigt och inte så pass mätbart som det borde vara. SMART är ett bra sätt att också dela upp mål i delmål.

Veckomål för vecka 6

Kort och gott. Jag skall säga att jag mår bra - om jag mår som jag brukar göra - när folk frågar mig hur jag mår.

En veckosummering till

Idag har jag slutfört vant-paret jag stickat på, alla trådar är fästa. Det blev ett par bra vantar och ganska snygga.
Jag har mediterat två gånger, så som jag lovat mig själv att göra. Fast tidpunkten blev för sent på kvällen tycker jag.
Har också tränat tre gånger. I går, lördags, åkte jag till träningen men så fort jag satte igång så tappade jag motivationen. Hade verkligen inte lust. Men jag sket i motivationen och slutförde träningen med bravur. Jag lyckades stå i plankan på knäna i en och en halv minut i streck. Före denna plankan hade jag redan stått först en minut och så en minut och tio sekunder. Så rekord i plankan för min del allt i allt. Jag känner mig jättestolt. Lyckas också komma mycket djupt ner i armhävningarna och gjorde ganska många fina sit-ups. Efteråt var jag så nöjd och belåten att jag satt och tänkte: Om jag någonsin känner mig lika omotiverad till att slutföra ett träningspass, så måste jag komma ihåg hur jag mår nu!
Frukten har det gått strålande med!

Dock har jag klagat en del i veckan. Så det blir det mer fokus på i nästa vecka.  Har dock skrattat mycket ihop med sambon och munnen har haft ett brett leende flera gånger. Speciellt då jag leker Morten Harket i A-ha, det är ju nästan omöjligt att sjunga lika bra som honom. Jag leker bara, skiter i om någon gillar det. Hihi.

Torsdag igen - Idag mår jag visst toppen

Ja, jag fattar inte att det redan är torsdag. Tiden flyger iväg. Jag vet att jag måste ta det lugnt, tänka på knäna och att orken skall räcka till resten av dagen. Och inte att förglömma helgen med fredag inräknat. Men just nu har jag visst en period då jag känner att orken bara växer och växer. Det kliar liksom i hela kroppen. Men förra gången jag kände samma känsla, att jag ville upp i arbetstid. Då fick jag ett bakslag som hette duga. Jag orkade inget på kvällarna. Så jag skall tänka taktiskt och fortsätta med mina timmar som det ser ut nu. I alla fall i en månad till, eller kanske längre. Just nu är jag stark, och i uppsving. Men jag tror att skall jag lyckas nå till minst 75% av arbetstid - eller kanske till och med mera än så - så måste jag ta det lugnt.

Funderar på om den ökade orken verkligen enbart beror på frukt. Det måste vara något mer. Börjar jag och få lite starkare självförtroende? Växer självkänslan just nu? Är det meditationen som gör det? (Ja jag fick faktiskt mediterat igår sent om sider). Eller är det bara så att jag gillar gänget på köket så mycket att de ger mig energi så det räcker och blir över?

Jag börjar få en känsla för att kärleken ifrån min sambo, i kombination med att jag gillar de på köket helar mig. Nu finns det inget som kan stoppa mig.

En liten brasklapp bara: om jag nu mår så bra, varför kan jag inte stå för det? När någon frågar mig hur jag mår, så velar jag till, säger: "Jo!!?? Det är väll helt OK, Huvudet upp fötterna ned!" Eller något liknande. Varför inte bara brista ut i ett stort leende, låta superpositiv och säga: "Idag mår jag toppen, frårga mig inte varför, men i dag är allt strålande!"

Kan det vara jantelagen som stoppar mig?

En ganska dålig dag, men ändå bra

Hur kan detta gå ihop? Jo på jobbet var jag ganska brilljant. Skötte mig bra, gjorde perfekt citron-grädde. Tänkte helt rätt och imponerade chefen, då jag hittade rätt läge på söttman i grädden. När grädde skall serveras till något sött gäller det ju att inte göra grädden för söt. Då blir hela efterrätten äckligt söt. Så jag balancerade grädden helt enkelt helt perfekt. Jippie!

Men vad har varit dåligt då? Jo jag bor i Sundsvall, och jag misstänker att staden är halast i hela Sverige. Detta får mig till att känna mig missmodig. Vad får mig då mest missmodig i denna situation? Jo bristen på sandning av trottoarer. Jag tänker på alla de stackars äldre människorna som sitter hemma i sina lägenheter helt isolerade, rädda för att bryta lårbenshalsen. Jag fattar inte hur fastighetsägare kan vara så dåliga på att grusa just sina trottoarer. Skärpning. Så ja det har blivit en hel del klagande i två dagar nu pga detta.

Sedan var jag ju tvungen till att testa pecanpajen, med min perfekta grädde och hallonsås till. Detta ledde mig till att bli så trött efter jobben att jag var tvungen att ta en tupplur. Så ja, socker får mig visst helt ur balans. När det är på just detta vis i form av kakor, godis och söta bakelser eller liknande. Jag menar inte att alla skall sluta äta dessa saker och gå över till frukt som jag håller på med. Men att jag själv märker skilnaden så fort är en tankeställare som heter duga.

Idag har jag också satt upp meditation på mitt schema, men har inte fått gjort det. Så nu får jag väll gå raka vägen till min meditationsfotölj och göra det. Jag behöver detta visst mer än vad jag själv tror. Men att få in nya rutiner tar ett tag för mig.