Att bita sig själv och andra självskadebeteenden

Då jag har stött på självskadebeteenden i det offentliga så är det enbart de mest destruktiva beteenden som kommer i ljuset. Det är att skära sig själv i armarna, bränna sig själv på tändare eller att på något sätt helt på egen fri vilja sparka och slå sönder sig själv mot hårda föremål. Men har man ett mer subtilt självskadebeteende så som att bita sig själv i munnen, på naglarna så att det verkligen blöder, dra sig i huden upprepade gånger eller vad det nu kan vara. Ja då pratas det inte om det över huvud taget.

Men det kan ju faktiskt ligga samma problematik i bakgrunden. Som barn kan du ha fått en stark känsla av utanförskap i din egen familj. Du kan ha fått för stränga regler, eller blivit mentalt vanvårdad genom för lite regler att förhålla sig till. Så finns det ens ett uns till självskadebeteende hos en människa så kan man vara säker på att de historier man berättar om som handlar om problem i barndomen är sannorlika eller sanna. Så du som läsare, finns det någon som har en på ytan helt vanlig ovana som är ovanligt frekvent och har funnits där över väldigt många år. Startade den i barndomen och eskalerade mellan tonnåringslivet och fram till 30 års ålder? Då måste du fråga frågan: Hur kommer det sig att du har hållit på med denna ovana så länge och så intensivt? Du skall inte fördöma eller på annat sätt förminska beteendet. Men vill du hjälpa personen i fråga, så skall du tro på de hemskheter som kanske är roten till beteendet.

I mitt fall fick jag inte vara kär, jag fick inte känna mig stark och glad eller visa känslor innför min egen mamma. Min mamma tålde inte att jag hade känslor som var starka. Så igenom hela mitt liv har jag fått lägga band på allt. De gånger jag faktiskt har visat helt öppna känslor och vågat vara så sårbar eller glad jag vill vara har varit en befrielse för mig. Att hejdlöst gråta, att faktiskt kunna säga till mig själv att jag är glad eller på annat sätt sätta ord på känslor är en del i att bli frisk. Att sedan tillåta mig själv att känna som jag känner, att vara helt ärlig med mig själv är också en av de viktiga sakerna i mitt liv.

För fyra år sedan hade jag det värre, då var jag riktigt deprimerad. Nu har jag haft fyra år på mig att reflektera, gå in i mig själv och analysera hur det ligger till. Jag har fått en innre karta att orientera mig efter. Det går bättre och bättre för varje år. Men att helt få ett liv utan att bita mig själv kommer ta tid. Kanske har jag ett eller högst två år kvar. Med en innre karta att orientera sig efter, tar det ju ett par år innan man blir trygg med denna kartbild.