Positiva mantran är svåra

Jag har inte klarat av och tänka mer positivt kring mig sälv den senaste tiden. Jag har verkligen svårt för att hitta tiden till det, göra det och bara tänka att det blir naturligt senare. Samma gäller med meditation och allt som har med avslappning, positiva tankar och liknande. Det är som om mental träning är prioritet Ö i min kalender. Även om jag vet att det borde vara prioritet C eller något sådant. Prioritet A skall ju vara jobb och relationer, prioritet B skall vara föreningsmöten med Fågelföreningen och träning. Så varför är det så svårt och bara ta sig tid till att träna på det mentala också?

Jag har satt upp tider för det, jag vet att jag är svår och få igång, jag är som en gammal T-Ford. Denna T-Ford är svårstartad, men när den väl kommer igång brukar allt gå bra. Men det tar emot att komma igång med något som jag vet skulle göra mitt liv så mycket bättre. Behöver jag någon utomstående som hjälper mig att komma ihåg att meditera och säga till mig själv att jag duger? Alltså jag menar inte att min sambo skall säga att jag duger, utan att han skall få mig till att säga det själv. Eller skall jag ta hjälp av min kvinna på kommunen?

Även att säga att det jag gör i jobbet är något bra jag gjort är svårt ibland.

Har detta med dåligt självförtroende eller självkänsla att göra? Har jag dålig självkänsla? Eller ännu viktigare fråga, är jag rädd för att få bra självkänsla? Måste jag hela tiden vara på tå i livet, mot något bättre för att känna att jag inte faller rakt igenom och blir en latdrög? Tänker jag att de som har bra självkänsla är lite latare över lag med hur de behandlar andra människor? Känner jag förakt emot de som visar att de själva duger?

Jag vet inte, jag kanske bara är rädd för att inse att jag verkligen är en 100% normal människa med alla de fel och brister som är ett resultat av att vara människa. Att denna människa också kan vara bra så som hon själv är, att hon rent av duger precis som hon är, är det så svårt och bara tro på? Det och släppa taget och bara falla rakt ner i en mjuk madrass är kanske det skönaste jag kan göra? Att bara vara mig själv...skall det va så svårt?