Ibland kan det kännas som om livet går i kräftgång. Ja tiden går och går och det enda du gör är att förflytta dig sidolängs. Med andra ord allt är som vanligt, vardagslunken fortskrider och du är inte sugen på vardagslunk för tillfället. Du vill ha något extra. Men får man det där lilla extra då? Nja, egentligen inte.
I veckan har jag suttit som flugan på väggen på baren till resturangen där jag jobbar. Testat på alkoholfria drinkar - och jo då de var supergoda, så killarna i baren skall ha all cred de kan få de är experter - och sett en hel del kändisar. Detta fick väll mig till att ifrågasätta allt i tillvaron, något som inte alltid leder någon vart. Jag kommer aldrig att bli en artist, dels sjunger jag för dåligt, dels är jag inte nyskapande, jag är heller inte supersnygg eller har det lilla extra som skall till för att lyckas. Så jag får leka Morten Harket i lägenheten och inse mina begränsningar.
Jag vet att det är lättast att tycka om sin egen situation i tillvaron och göra det bästa utav den. Men ibland tror jag nog faktiskt att Barbara Ehrenreich har rätt. I debatten kring lyckoindustrin så sågar hon alla dessa Mia Törnbloms och Dr Phils runt omkring med fotknölarna. Hon tycker det är motbjudande och säga till cancersjuka att de skall älska sin situation och se det som en gåva. Det hon också menar är att utan en känsla av vanmakt, irritation, vilja till förändring så finns det inget att sträva efter. Detta låter som en vesäntlig sanning. För visst kan man som jag skrev i ett tidigare blogginlägg lära sig att livet är OK, men glömmer man av att kämpa i motvind så blir livet kanske bara sämre. Det att ha mål i livet skapar mening, och målsättningen kan vara att gå ifrån en dålig situation till att få ett bättre liv. Så drömmar är viktiga att ha. Utan dem så blir man ingen vinnare.
Så vad är mina drömmar för tillfället? De är nog ganska basic. Att få en vanlig inkomst, att slippa gå på bidrag ifrån försäkringskassan. Jag menar inte att jag vill bli rik. Det enda jag vill kunna är att kunna gå ut på resturang en gång i månaden ihop med sambon, att kunna gå på bio en gång i månaden och att kunna köpa lite nyare kläder till min garderob som snart enbart består av gamla kläder och trasiga kläder. De få klädesplagg jag köper är av yttersta nöd: Jag saknar vinterskor, så jag köper vinterskor. Jag har ingen vinterjacka, jag köper en vinterjacka. Alla byxor jag har är antingen för stora, för små eller har hål på sig, jag köper nya byxor. Aldrig en känsla av att kunna unna sig ett klädesplagg enbart för att det är kul. Skulle jag också få en vanlig inkomst så skulle jag också kunna spara ihop pengar till en bättre kikare, kanske också på sikt köpa en tubkikare. Och så detta med att kanske få råd till en ny mobiltelefon och slippa se den gamla som ibland stänger av sig själv helt utan anledning.
Jag har aldrig velat bli rik, jag har heller aldrig velat vinna en stor summa pengar, för jag kan inte se mig själv som miljonär. Det enda jag vill är att ha möjligheter till att utöva mina fritidsintressen och ha möjligheter till att spara ihop till de dyrare förbrukningsvaror man behöver i dagens Sverige. Jag är inte den som har ett behov för att ha senaste iPoden eller HTC-telefonen, ej heller ha en tubkikare för 200 000 eller eventuellt vesäntligt dyrare än så. Bara kikaren är stöttålig och basic så får det duga i de kommande 10-15 åren!
Ja ni förstår nog varthän jag vill komma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar